Stenålderskost del II
Men ingenting om stenåldern
Förrförra veckan skrev jag ju om SvDs serie om vår försämrade tarmhälsa, vilken sedan dess utvecklats i tre nya artiklar. Som jag nämnde då var min originalplan att följa upp artiklarna med att sammanfatta de saker som man kan göra (och inte göra) för att påverka sin mikrobiota till det bättre, men att ju längre jag funderade desto mer missriktad kändes den typen av text.
Jag personligen tycker fortfarande att fakta om kropp och hälsa är superspännande, men ju mer jag lär mig och delar med mig av den här världen av mat och ätande desto mindre relevant blir det liksom med ”tio enkla knep” och fokuset på individen.
Delvis handlar det om att en utarmad tarmflora inte är som en vitaminbrist, där man kan äta mer av vissa råvaror eller ett tillskott och sedan är det bra igen. Både uppbyggnaden av tarmfloran och funktionerna den är involverad i är del av ett komplext system. Visst vet vi en del om vad som påverkar tarmhälsan, men de knep som är tillräckligt enkla att formulera i en kort text är ju också saker som alla redan vet. Ät mer grönsaker!
När alla redan vet att grönsaker är bra för hälsan och stress dåligt, borde vi inte bli mer hälsosamma då? Nej, tyvärr. Det råkar finnas en villfarelse inom psykologin som innebär att vi är benägna att tro att kunskap är tillräckligt för att förändra beteende, trots att detta inte stämmer. Dr. Laurie Santos, professor i psykologi vid Yale University, beskriver i en föreläsning om lycka något hon kallar för ”the G.I. Joe fallacy”, med referens till den tecknade serien. Vi är enligt teorin benägna att tro, som huvudkaraktären tydligen säger, att ”Knowing is Half the Battle” — trots att detta absolut inte är sant.
Det är många saker som styr vårt beteende, och kunskap har bara en liten inverkan. Organisationen Reformaten visade till exempel i en färsk studie att nästan hälften av alla erbjudanden på kedjornas matvaror var för produkter som räknas som ohälsosamma, det vill säga innehåller en stor mängd fett, socker och salt. Dessutom marknadsfördes fyra av fem ohälsosamma produkter genom flerköpserbjudanden, som alltså inte sparade kunden några pengar utan istället fick hen att handla mer.
Att den typen av nudging (små mer eller mindre medvetna stimuli som påverkar våra beslut i en viss riktning) används är knappast förvånande, det känns snarast så vanligt att man inte ens tänker på att det skulle kunna vara på något annat sätt. I en intervju om rapporten hävdar Reformaten att butikerna faktiskt har ett ansvar över hur den här typen av påverkan utförs, och att samma typ av marknadsföring borde kunna användas på mer hälsosam mat.
Men vems ansvar är det egentligen att se till att vi äter bra?
Att vi som samhälle totalt sett går mot sämre hälsa är ett större problem som man kan tycka borde lösas genom större insatser. Tarmflorans mångfald ju dessutom bara ett mått av flera. Att erbjuda komplement till primärvården för de som redan är sjuka nämns ibland som en del av lösningen.
Andra mer preventiva sätt kanske handlar om att minska ensamheten hos delar av befolkningen, öka tillgången till bra mat, bygga städer som främjar rörelse och grönska, eller skapa en mer hållbar arbetsmarknad. Det är alltså ganska komplexa frågor, som man hoppas att någon smart person sitter och fnular på as we speak.
Å ena sidan handlar det alltså om ett folkhälsoproblem som kräver något som liknar systemförändring, å andra sidan ett individuellt problem som kanske inte kan lösas med just mer information.
Stoppa mig om jag har fel här, men finns det inte någon klassisk teori om att problemlösning handlar om att kombinera kunskaper över olika fält, snarare än att komma på helt nya lösningar? Beteendevetenskap i relation till matval används som sagt ibland genom till exempel nudging. Men det känns som att det finns så mycket mer att undersöka i det gränslandet.
Hur många böcker finns det inte om psykologi och självutveckling, och borde inte de kunna appliceras på våra folkhälsoproblem, precis som jag gjorde med det där om att “knowing” inte är “half the battle”?
Återigen, låt oss avsluta den här tankebanan mitt i och plocka upp den nästa gång. Är det min nya grej, att skriva nyhetsbrev i en enda lång följetång? Och att använda för många frågetecken? Ja, och vi får se!
Hörs snart igen.