Om moderskap och kvinnomanualer

Visst är mammorna överallt? Det kan inte bara ha att göra med att jag råkar vara rakt i målgruppen och att man tenderar att uppfatta mer av det man själv känner till. I det allmänna medvetandet verkar mammor och moderskap under de senaste åren ha stigit på dagordningen, från särämne till allmängiltigt. Det skulle delvis kunna förklaras med hur vi flyttat ut det privata i det allmänna rummet, och delvis med hur de unga kvinnliga makthavare som regerat över våra sociala plattformar samtidigt blivit äldre och själva skaffat familj. 

Jag har svårt att se framför mig att en skönlitterär bok om moderskap hade kunnat få ta så stor plats om den släpptes för tio, tjugo år sedan. I år har jag kunnat räkna till inte mindre än tre hypade svenska nysläpp som mer eller mindre berör moderskapet som tema: Bröd och mjölk av Karolina Ramqvist, Kvinnomanualen av Anna Björklund och nyligen En dag i Öknen av Anna Axfors. I alla fall de två förstnämnda böckerna har hunnit få rätt stor medial uppmärksamhet och alla tre verkar beskriva olika versioner av de upplevelser som tidigare uppfattats som rätt ointressant för allmänheten, som navelskåderi. Tack och lov har vi förstått att den personliga upplevelsen också har ett värde.

Litteraturen har en viktig roll i att på djupet beskriva perspektiv som inte är ens egna. Att komma utanför sin egen bubbla, se saker genom någon annans ögon, har ju uppenbara fördelar både för en persons utveckling och empati. Men att läsa perspektiv som liknar ens egna kanske på ett motsvarande sätt gör att man kan förstå sig själv? tänker jag när jag först hör talas om och sedan läser Kvinnomanualen. 

När Anna Björklunds essäsamling, om att finna sig själv genom moderskapet och en till ytan traditionell kvinnoroll, kom ut i våras skapade den en debatt som i sig var väldigt talande. Å ena sidan fanns det de som uppfattade Björklunds perspektiv som en intressant kommentar till hur samtidens feminism bara hade bytt ut en snäv kvinnoroll till en annan snäv kvinnoroll - från hemmafru till löneslav. Å andra sidan tolkades hennes perspektiv som ett hån mot alla som inte är födda med silversked och en tillbakagång till ett femtiotalsideal. Mycket av den negativa kritik jag läste om boken handlade om hur den lyfte ytterligare en priviligerad persons perspektiv, vilket är helt sant. Det som förvånade mig var hur man genom detta argument med sån kraft avfärdade hela boken.

Säga vad man vill om det. För och emot den här bokens varande och innehåll skulle gå att diskutera månaden ut, vilket jag inte tänkte försöka mig på här. Anledningen till att jag trots allt tycker att den är värd att prata om är att den för mig personligen satte igång en tankeprocess jag inte visste att jag behövde.

Om jag för en stund skulle ansluta mig till den här genren av skrivande skulle jag säga att det tog väldigt lång tid för mig att bli mamma efter att jag fick barn. Och inte på det där sättet som man hade hört andra prata om i syfte att avstigmatisera problem med anknytningen och att inte kunna älska sin bebis direkt när den läggs på ens bröst. För mig handlade det mycket mer om identitet. Att gå från att vara en individ utan barn till att bli en enhet i en ny familjekonstellation, att bli någons mamma. Och därmed: att inte kunna vara densamma som innan och krävas på saker som jag inte alltid ville uppoffra.

Jag valde föräldraskapet med min egen fria vilja, men genom att bli förälder till ett litet barn kändes det som att samma fria vilja gled mig ur händerna. Det kunde inte vara rätt, var det som att jag tänkte. Hur kan det krävas av mig att jag ska stå här i det här mörka rummet med ett skrikande barn timme ut och timme in medan alla andra är ute och förverkligar sig själva? Det kändes som en för stor uppoffring på bekostnad av min person, och en så normal sak som att vara ensam hemma och steka köttbullar till min dotter kunde kännas som ett fängelse. Inte för att jag inte gillade att vara hemma, laga mat eller umgås med mitt barn - utan för att de stunderna representerade allt jag inte kunde göra istället. Allt jag borde göra.

Att bli förälder är att periodvis behöva offra saker som socialt liv, karriär och egna intressen. Men mitt motstånd till den nya rollen jag fick i att bli förälder, har jag insett, handlade minst lika mycket om att moderskapet rent praktiskt tvingade in mig i ett hav av sysslor som vad dessa uppoffringar representerade i mitt huvud. Ett typiskt hemmafruideal. Annars helt vanligt hushållsarbete blev, med en bebis på höften, så uppenbart stereotypa. Och det, hade jag ju lärt mig, var det jag skulle akta mig för om jag ville komma någonstans i världen.

Det krävdes tydligen att någon skulle bombardera ut sin totala övertygelse om storheten i att mangla lakan för att jag skulle inse var min sko klämde. Min och många andras automatiska aversion mot obetalt hushållsarbete har kanske mindre att göra med att vi faktiskt ogillar det och desto mer att göra med överkänsliga känselspröt för allt som luktar kvinnofälla. Men att försöka fly från det mer traditionella arbetet som man nästan oundvikligen börjar ägna sig åt när ens barn är små är egentligen ganska kontraproduktivt. Och då menar jag traditionell inte bara som i kvinnorollen, utan som i pre-modern person. En sån som är mer aktiv i att sätta mat på bordet och bygga på sitt hem än att vara ute i världen och delta. 

Anna Björklunds tes är att fler skulle må bra av att ägna sig åt såna aktiviteter som vi i vår moderna ekonomi rationaliserat bort. Jag beredd att hålla med om att föräldraskapet är ett ypperligt tillfälle att göra just det. Skillnaden är väl att jag också tycker att det gäller oavsett vad man har för kön. Nåväl.