Flow - Hur kreativitet och lek gör oss lyckliga

När jag skriver det här är det den femte april och utanför fönstret bakom mig virvlar snöflingorna för vad som känns som hundrade gången i år. Jag sitter med ryggen mot fönstret för att vi bor på första våningen och när jag sitter på andra sidan matbordet tittar jag upp från det jag håller på med varje gång någon går förbi på andra sidan gatan. Diskmaskinen surrar men min bebis är inte hemma så jag är ostörd.

När jag fick barn skrev jag otaliga sidor i min dagbok om att jag behövde få vara ifred. Jag ville vara ifred på riktigt, utan att känna den flåsande stämningen av att bebisen kunde vakna när som helst och nu förstår jag att det hade att göra med flow.

Flow är det som uppstår när man utför en uppgift som är precis lagom svår och kul. Tillräckligt avancerad för att vara intressant, men inte så svår att vi ger upp. Ibland är risk inblandat, ofta även en direktloop mellan handling och feedback. Upplevelsen beskrivs som att världen runt om en försvinner för en stund eller flera timmar och det är ofta först efteråt som man inser att man har befunnit sig i flow.

Påhittaren av begreppet flow (och området positiv psykologi) är en man vars namn bara rullar av tungan: Mihaly Csikszentmihalyi. Han beskriver det så här:

“The best moments in our lives are not the passive, receptive, relaxing times . . . The best moments usually occur if a person’s body or mind is stretched to its limits in a voluntary effort to accomplish something difficult and worthwhile”

The best moments in our lives säger du? Inte konstigt att jag och alla föräldrar i historien före mig är besatta av att vilja “tänka klart en tanke” när vi plötsligt blivit berövade på något så djupt meningsskapande (i utbyte mot något annat djupt meningsskapande förstås, men det är en annan historia). Puts väck är dopaminkickarna vi vant oss vid att få genom att försätta hjärnan i det speciella läge som flow innebär, även kallat transcient hypofrontality.

Jag tänker att flow är ännu en sådan sak som vi byggt bort med våra moderna fasoner, precis som vardagsmotion och heja på grannen. Slack-notiser, push-nyheter och drömmiga flöden är ju som bekant minst lika störande för fokuset som en bebis eller förbipasserande människor på gatan.

Färre är tillfällena då vi är helt försjunkna i något, vilket också innebär att vi sällan får en paus från frontalloben. Det är just det transcient hypofrantality innebär, att frontalloben kopplas bort och låter de andra delarna av hjärnan styra. När vi utför repetitiv fysisk aktivitet är detta ett sätt för kroppen att spara in på energi, vilket gör att till exempel löpning och surfing också är vanligt sammankopplade med tillstånd av flow.

Så här beskrivs frontalloben på en hemsida vid namn Ung Livsstil (tips och material för det hälsofrämjande och förebyggande arbetet med barn och unga):

“Pannloben, hjärnans beslutsfattarcentrum som ibland också kallas för frontalloben, styr över impulskontroll, planering, omdöme samt verkställande av planer. Det är pannloben som skiljer oss från djuren och gör oss civiliserade. Den samordnar också andra delar av hjärnan.”

Impulskontroll, omdöme, samordning. Frontalloben är alltså lite som en stiff elevrådsrepresentant som hela tiden ska hålla ordning på fortet och se till att våra galna chimpans-gener inte ballar ur. Absolut jättebra för många saker, men när det kommer till kreativt arbete och lek? Not so much.

Men ibland måste man kanske spela frontallobens kort mot den själv, det vill säga sätta en timer, vända sig från fönstret, stänga av mobilen och säga till på skarpen att nu är det dags för lek. Det är ju ofta det som händer naturligt när man utför fysisk aktivitet — det är svårt att kolla flödet när man swishar ner för skidbacken.

Att hamna i flow innebär att man låter resten av hjärnan hitta på sådant som vår duktiga elevrådsrepresentant inte hade kunnat förutse. Och även om vår analyserande hjärna har tagit oss långt, är det kanske först när den tar ett steg tillbaka för en stund som det händer något riktigt intressant.

En och en halv timme har gått. Det snöar fortfarande bakom mig, jag är ensam hemma och lösa trådar i min hjärna har fått formen av ett nyhetsbrev.